Ronja – det blir bara bättre

Anna på Hundstallet hade helt rätt då hon sade åt oss att det trevliga med att ge en hund en andra chans är att allt blir bara bättre med hunden för varje dag, vecka, månad och år. Nu har Ronja varit hos oss i sex månader och hennes aptit har ökat, konditionen har blivit bättre och framförallt har hon blivit en gladare hund. Det var en blyg, försiktig och lite rädd tjej med svansen mellan benen som kom till oss i september, och även om spår av det sitter kvar är det nyfikenhet, äventyr och självsäkerhet som dominerar idag.

Ingenting kan göra oss gladare än att se att Ronja mår bra. Och vilken känsla det är att komma hem när det varje gång står en jycke och viftar välkomnande. 

Att gå på promenad är en lika stora höjdpunkt för Ronja varje gång. Vi ser hur det börjar klia i hennes kropp då hon ska ut och snusa på alla intressanta lukter och dofter, upptäcka nya stigar i Söderorts skogar, fält och parker, träffa andra hundar (ett skarpt voff tycks betyda “hej” eller “stick iväg”, vi vet inte riktigt…) och springa av sig all sin vallhundsenergi i oändliga åttor runt husse. Skulle vi inte ha klarat att inom ramen för våra forskar- och kontorsjobb fixa ordentligt med tid för dessa promenader hade vi inte kunna erbjuda Ronja det hem hon behöver. Vilket nöje det är att kunna ta det ansvaret med all den friska luft man får på köpet!

Hemma tar Ronja det lugnt och njuter i sin egen soffhörna med filtar och en egen kudde som hon lägger sitt trötta huvud på medan vi kollar på TV. Det var avsaknaden av den här känslan av en varm kropp som tryggt sover vid ens fötter som drev upp vår hundfeber under många hundfria år. Men nu är febern helt botad – tack Ronja! 

Ronjas stigande självsäkerhet har lett till ett starkare behov av att försvara hemmet (läs skälla på gäster och framförallt barn som kommer på besök). På Hundstallet visste man redan att Ronja inte gillade barn så mycket (kanske för att de kan vara lite oberäkneliga) och placerade henne därför i en familj utan barn. Igen ett exempel på Hundstallets kompetens. Men vi är helt säkra på att möten med barn blir mer glädjefyllda med lite mer övning. Ett ypperligt tillfälle kommer snart då Ronja skall iväg på sin första utlandsresa med oss över Östersjön för att hälsa på släkt och en fyraårig brorsdotter i Finland. 

Rutinresan till grannlandet blir nu ett helt äventyr, precis som vår nya vardag blivit. Med Ronja blir det bara bättre!

Att skaffa hund var ingenting vi i vår familj bestämt oss för. Min mamma hittade Hundstallets hemsida av en ren slump och vi hade varit inne där ett par gånger och kikat. Men mer än så var det inte. Tills Hundstallet, efter ett ärende,  fylldes med Chihuahuaor vill säga. Då kände vi att tiden plötsligt var mogen.

Vi hittade en liten tik som kallades Brumma och fastnade direkt. Efter lite diskussioner och funderingar så valde vi att skicka in en intresseanmälning till Hundstallet. Oj, vad nervösa och förväntansfulla vi var. Skulle vi helt plötsligt ha en ny liten familjemedlem? Tyvärr fick vi ett samtal ganska direkt om att Brumma redan var tingad. Men nu var fröet sått. Idén om att ha hund hade rotat sig. Så vi fortsatte strötitta vidare och drömma oss bort.

Det gick några dagar. Sedan ringde telefonen. Min mamma svarade och utbrast plötsligt ” Kinesisk nakenhund?”. Hon fick lite information om hunden och lade sedan på. Vi hade fått ett erbjudande om att komma och träffa, och om allt klickade, ge en kinesisk nakenhund en andra chans. 

Det blev vilda diskussioner hemma. En kinesisk nakenhund var ju inte vad vi tänkt oss från början. Och vi visste inte så mycket om den rasen. Men så fort vi såg en bild på vårt tilltänkta familjetillskott försvann motargumenten.  Det var en skral liten skruttig hund som satt där på bilden och såg osäker ut. Men vi kände direkt att den var för oss!

Därefter gick allt väldigt snabbt. Vi fick ett ok av skötaren att komma ner redan samma vecka. Vi åkte fyra timmar neråt i landet och var fyllda med förväntan. Skulle detta fungera?

När vi kom till Hundstallet blev vi hänvisade till ett ett rum för att träffa Olle. Och det första Olle gjorde var att hoppa rakt upp i pappas knä. Smart drag av Olle!

Efter en heldag med promenad , picknick och lära – känna tid, så valde vi att ta honom med oss hem. Vi klickade direkt!

Efter en lite jobbig bilfärd hem var det dags för Olle att träffa vår andra hund Tiger som är en greyhound. En stor greyhound bredvid  en liten osäker kinesisk nakenhund är en rolig syn. Men efter lite manövrering gick mötet dem emellan bra. Tiger var lika delar förvirrad och exalterad över sin nya bekantskap.

Olle fick sova med mig på nedervåningen första natten och jag tror knappt han hann lägga sig stilla med huvudet mot madrassen innan han somnade. Han var helt slut av alla nya intryck. 

Nu har det gått en tid och oj vilken annan hund vi har  idag jämfört med den vi hämtade på Hundstallet.
Då var han otroligt osäker, rädd för trafik och även andra människor. Vi har fått träna jättemycket miljöträning för att vänja honom vid både människor och bilar. Vi har även gått på småhundsträffar nästan varje söndag sedan i mars. Där har Olle fått en massa roliga kompisar. Där har Olle gått från att vara den osäkra hunden till att ibland nästan markera dominans.

Hemma är Olle  en stor clown. Han busar med bollar och leksaker och gör vad han kan för att få igång gubben Tiger som hellre ligger och vilar för sig själv. Tiger har varit Olles trygga stöd under promenaderna och utan Tiger hade nog Olle aldrig haft en sådan framgång i sin utveckling och i sitt självförtroende. De är som helan och halvan tillsammans. 

Det är med glädje jag kan säga att vi motbevisade hans skötare som sa att Olle nog aldrig skulle gå självmant fram till en främmande människa. Han gör det nu – om än på skakiga ben. Det är jag jättestolt över och vi fortsätter med vår träning varje dag! Det bästa han vet är faktiskt att springa. Fort!  Lyckan i hans ögon när han upptäckte att man faktiskt kan” galoppera” och inte bara ” trava” är obeskrivlig. Tänka sig att sådant inte är en självklarhet för alla Sveriges hundar. 

Vi är Hundstallet evigt tacksamma  och otroligt glada över att vi har fått denna lilla clownen in i vår familj. Tänk vad tråkigt det skulle varit utan honom!

Med vänliga hälsningar,

Mathilda, Anna, Stefan och Elvira.

Inte var det meningen att vi skulle ha en vuxen sällskapshund i dvärgformat. Inte om man frågar husse i familjen. Efter mycket tjat och bedjande ögon både från dotter och hustru lät han sig dock övertalas. Alla tre (vår hund Baloo fick stanna hemma) åkte vi så en kolsvart kväll i slutet på november till Hundstallet för att träffa en speciell liten dam vid namn Anja. Anja hade varit på TV, men det var innan dess som matte i familjen sett henne på Hundstallets hemsida. En sjuårig dam av mix tibetansk spaniel och lhasa apso. Med mustasch och underbett.

Vid första dejten kissade Anja på golvet och visade just inget intresse för oss. Hon var snäll, men ganska intetsägande. Förutom rädsla i olika grad och allmän ynklighet visade inte Anja prov på så mycket personlighet i början alls faktiskt. Hon var till att börja med livrädd för Baloo. Livrädd för alla andra hundar. Lekte aldrig. Bara gick omkring och var. Snäll. Att hon var nervös särskilt i början märktes också på hur lätt hon kissade på sig och att hon var tvungen att bli rastad ofta.

Tiden har gått, mycket har hunnit hända. Mustaschen rök redan första veckan. Kissolyckor händer nästan aldrig längre. Och visst har Anja personlighet! Hon är en liten spattig dam med nerverna på utsidan. Den positiva sidan av det är att hon har lätt till lek och bus och spring i parken. Den negativa sidan är att hennes nervositet och vaktighet gentemot andra hundar oftast uttrycker i skrikiga gapskällningar och utfall. Något vi jobbar på dagligen. Men Anja är också världens snällaste mot människor. Hon älskar gos och kel och att få vara med. Bebisar är hon alldeles extra förtjust i. Hon har också skaffat sig lite leksaker: en gammal mjukissäl är favoriten och från varje promenad bär hon med pinnar hem. Tyvärr älskar hon att rulla sig i äckliga saker, gärna gåsbajs eller andra hundars kiss. Tur hon är liten och lätt att bada…

Hennes absolut största trygghet i världen är Baloo, den nioårige welsh corgi cardigan, som innan hennes ankomst var första och enda hund i hemmet. De är nu ett riktigt team! Hon och Baloo är dagligen med på jobbet och hänger med de andra kollegornas hundar. Precis som många andra älskade hundar har Anja en uppsjö med smeknamn: UnderBettan, Lillkorv (Baloo är så klart Storkorv), Lilla Skrikapan och Grodan.

Vi tycker mycket om Anja. Tack för att vi fick ta hand om henne!

Sanna, Tobias och Hedvig – samt Baloo

I september förra året dog vår sjuåriga keeshond i levercancer. Vi var en familj som förlorat en hund och tanken väcktes ganska snabbt att erbjuda ett hem till en hund som förlorat en familj. Nu, nästan ett år senare, kan vi konstatera att Hundstallet hittade den perfekta matchen i mellanpudeln Jambo.

Innan vi tog steget och började leta efter en ny kamrat funderade vi över vad just vi hade att erbjuda. Vi kom fram till att en av våra styrkor var att vi kunde erbjuda en fristad från ensamhet. Vår familj består av en yrkesarbetande barnfamilj och en pensionerad mormor som bor väldigt nära. Så hos oss skulle en Hundstallshund aldrig behöva vara ensam. I gengäld  längtade vi efter en pigg, glad och kärlekstörstande sällskapshund som hade några år på nacken. Den fick gärna vara i ungefär samma ålder som den keeshond vi förlorat.

Vi skickade in en intresseanmälan till Hundstallet och började följa vilka hundar som fanns för omplacering. Vi anmälde intresse för de som verkade passa våra förutsättningar, men det var inte förrän vi såg Jambos annons som det kändes helt rätt. Han kunde vara lös ute vilket var perfekt för oss som gillar och vistas i naturen och han stod inte ut med att vara ensam vilket alltså inte var ett hinder. 

I november förra året träffade matte och gammelmatte Jambo för första gången på Hundstallet. Efter att ha tillbringat en timme med honom tog vi hem honom på prov. Under den korta bilresan hem var Jambo ganska orolig, men så snart vi kom hem frågade han om han fick hoppa upp i soffan. När han fick klartecken till det hoppade han upp och föll i sömn i mattes knä.

Efter ett dygn visste vi att han var rätt hund för oss. Det var med stor glädje vi skrev under överlåtelseavtalet en vecka senare.

Första tiden hos oss var Jambo rätt undergiven och mån om att vara till lags. Men han försökte gärna stjäla mat i köket om han trodde sig vara obevakad. Gradvis började han lita mer och mer på oss och tro på att vi ville honom väl. I takt med att han föll till ro visade han upp mer okynniga sidor av sig själv och började ta mer plats i familjen.

Idag känner vi Jambo som en kille som gärna vill vara med på allt – lika trygg i stadsmiljö som i vildmark. Han behöver jobba lite mentalt för att inte bli uttråkad och går igång på söklekar, apport och att agera på kommando. Han älskar promenader i terräng och han hoppar som en bergsget över stock och sten. Så fort vi kommer in vill han ha plats i en famn och är det tråkigt väder är han fullkomligt nöjd med att ligga på någons arm och gosa i soffan.

Hittills har inte Jambos oförmåga att vara ensam varit ett problem. Vi planerar våra veckor och hjälps åt, vilket gör att det inte känns särskilt betungande. Eftersom Jambo är en kille med vänlig och härlig energi saknas inte heller erbjudanden från vänner och bekanta om att passa honom.

Jambo är helt enkelt hunden vi inte visste att vi drömde om och vi tackar Hundstallet för att vi fick chansen att ta hand om honom. Vi vill också varmt rekommendera det här sättet att bli med hundkompis. Ett tips från oss när du funderar på att ta emot en hund: fundera mindre på vad du vill ha av en hund, och mer på vad just du har att erbjuda en hund. Då ökar chanserna att ni blir lyckliga tillsammans!

Med vänliga hälsningar,

Jambo med familj

Efter att förlorat 2 av sina 4 Chihuahuor förra året så beslutade sig familjen att bara ta hundar ifrån Hundstallet. När husse o matte började titta runt på deras hemsida så fastnade dom på lilla mig det vill säga Viggo. Jag kommer ursprungligen ifrån LA i USA men hamnade efter lite olika turer hit och dit på Hundstallet. Efter att ha väntat i ca 3 veckor så ringer Anna ifrån Hundstallet o frågar ifall familjen vill komma o träffa mig Viggo, de gick inte många timmar innan dom var där, sedan adopterade dom mig på direkten.

I familjen fanns redan Amanda o Ceasar. Jag o Ceasar blev bästa kompisar direkt, vad vi lekte, på stallet sa dom att jag bet nästan alla. Efter att ha försökt bita husse o matte + lillmatte 1 gång var så slutade jag med dom dumheterna, det var liksom ingen ide.

Viggo, första hundstallshunden som flyttade in.

Nu i somras blev min bästis Ceasar så sjuk att han fick somna in, oj vad jag blev ledsen. Dagen efter när matte ringde stallet och frågade om vi kunde komma och lämna Ceasars halsband och kappa så frågade Jenny ifall vi kunde bli jourhem till en liten Tim, visst kunde vi de. Nu kom en kille som är nästan lika gammal som mig och är jättebusig. Vi leker nästan hela tiden.

Tim, andra hundstallshunden som flyttade in

Visst, Timmen som han kallas här hemma skäller och morrar och visar sina tänder mot husse o matte, bara ibland när det behövs så det så (Tim). När det gått 1 månad så ville hundstallet ha tillbaka Timmen men bara 5 dagar senare så kom du tillbaka till oss i familjen igen, vi saknade dig så in i nordens mycket och familjen valde att köpa Tim. Vilken lycka Tim och jag kände när husse och matte sa att nu är Tim vår vovve och nu ska du stanna hos oss.

 Amanda som är Jättegammal tant 12,5 år vill inte leka utan mest bara nosa eller sova, hur kul är det på en skala, busar vi för mycket så säger hon ifrån jättesträngt. Här hemma så går vi sköna promenader varje dag och på helgerna brukar husse och matte ta oss till en stor skog eller till en härlig strandpromenad där vi kan strosa eller springa nästan hur mycket vi vill. Har jag förresten talat om att vi är hyfsat duktiga på att tigga till oss lite ”godis” då och då? Det fungerar mest hos matte men även hos husse ibland.

Amanda, gamla tanten som tar hand om oss Fd hundstallshundar.

Nä nu ska jag och Tim lägga oss på balkongen i solen en stund. Ha det bra alla hundvänner.

PS: Husse, matte och lillmatte vill tacka Jenny, Anna och resten av personalen på Hundstallet för all hjälp och allt arbete som ni gör för alla vovvarna. Ni är våra hjältar

För rätt länge sedan tog vi en mycket lyckad omplacering från Hundstallet. Lite smått hade vi börjat planera för att ta en ny omplacering. Min tanke var att det skulle vara fint med två hundar. En hade vi ju redan hemma. Tidigt i våras dog plötsligt vår kära hund. Det var en stor sorg för oss alla. Dagens högtidsstund brukade vara kvällspromenaden. När han var borta tog sonen och jag med hans tomma koppel och gick ut. Det gick bara inte att ha det så.

Ganska omgående tog jag kontakt med Hundstallet och med hjälp av den vana personalen matchades jag med Regina. Allt gick snabbt och jag, sonen och min chef åkte ut till Åkeshov en ruggig kväll. Där träffade vi Regina en robust lite äldre dam som vi hade kollat på in hemsidan. Hon är av rasen Tysk jaktterrier. Vi fick ta en promenad tillsammans för att känna lite på varandra, efter det fick Regina följa med hem på prov.

Regina har visat sig vara en snäll, tuff, glupsk och rolig dam i sina bästa år. Hela sommaren har hon släpat mig som en vante efter sig. Hon älskar att bada och kan massor med fina konster. Hon är lite rundnätt men det går liksom inte att motstå hennes glupska charm. Numera är hon också välkänd i de två lokala djuraffärerna, hon gillar särskilt den ena där hon får provslicka på hundsortimentet.

Hon är mycket älskad och märkligt många äldre herrar prisar henne spontant för hennes skönhet. Jag undrar om hon har jagat tidigare eftersom hon är så stark och så snabb. Om hennes bakgrund vet vi inget, men att hon passar hos oss är helt säkert!

Tack till er alla på hundstallet för att vi fick utöka vår familj med Regina den finaste hund man kan tänka sig!

Tja, Gizmo här.

Den 15 Januari 2014 är det ett år sen det kom två människor till hundstallet, nämligen min nya husse och matte. Jenny gick och hämta mig och när jag såg dem i hallen kopplade jag genast på charmen, va ju tvungen att visa mig från min bästa sida. Efter en kort hälsning och lite prat gick vi ut på en promenad och givetvis till hundgården där vi kastade lite boll.

När vi kom tillbaka såg jag att dessa två människor ville ha mig, så efter lite pappersskrivande var jag påväg till mitt nya hem. Vilken lyckodag. Det var en lång biltur till mitt nya hem så vi fick stanna efter vägen så jag fick kissa och sträcka ut.

Väl hemma möts jag till min stora glädje av att jag ska bo på landet, LYCKA. Efter lek och spring ute på gården går vi in, och vad möts jag av där, om inte sex kattkompisar, wow, jag hade hamnat i himmelriket. Första mötet med katterna såg jag att husse och matte va lite nervösa, det i sig va ganska roligt att se men jag skötte mig och jag sköter mig än idag. Fast om jag ska vara helt ärlig så kanske vissa av katterna tyckte att jag var lite för ivrig och på, men hey det är ju jag Gizmo, ivrig är mitt andra namn. Min iver har hur som genererat i en och annan klo över nosen, och det  mina vänner, det känns. Så mitt råd till er andra där ute, behörigt avstånd om du inte kan behärska din iver.

Mina dagar på landet består av att vara med husse och matte ute på gården, vilket är helt underbart, men det bästa jag vet är när vi är ute i skogen. I skogen får jag springa lös och det är en underbar känsla att själv få bestämma fart och vart jag vill springa.  Som ni alla vet så finns det massor av pinnar i skogen och det tycker jag är kul. Jag plockar upp pinnar som ibland är dubbelt så långa som jag är. När jag hittar så långa pinnar så kan det ibland ta lite tid att få upp dem i munnen och då hamnar jag lite på eftertjälken. När jag väl fått upp pinnen i munnen och farten i benen måste jag hinna ikapp husse och matte och då händer det att pinnen slås rakt över deras ben, oops, där gjorde sig mitt andranamn påmint igen.

Husse och matte tränar en del med mig också, även om jag hade en del vardagslydnad när jag kom så behöver jag ännu mer. Det här med att gå i koppel har jag lite svårt för, även om det går bättre och bättre. Koppel är ju ett tvång för mig när vi går där vi kan få möten av andra hundar och människor. Därför föredrar jag skogen. Spår är också något som de tränar med mig och nu kanske ni tycker att jag är mallig, men satan va duktig jag är på att spåra.

Berätta jag förresten att jag också har får som lekkompisar, eller ja lekkompisar, jag leker gärna med dom (läs jaga), men dom springer bara undan. Kul är det i alla fall.

I somras när det var så varmt tog husse och matte med mig till en sjö. Dom tyckte tydligen att vi skulle bada. Första gången förstod jag verkligen inte det sköna med att svalka sig i vattnet, nej, fy inte bara blir man blöt det var ju en äcklig känsla också att gå ner i vattnet. Nästa gång vi åkte för att bada hade matte köpt badleksaker, jag personligen tyckte att det dög alldeles utmärkt att leka med dom på land men hon envisades med att kasta dom i vattnet. Dum som man är fick jag fart i benen och ut i vattnet sprang jag. Men vet ni, när jag väl va ute i vattnet och simma efter leksakerna va det en helt underbar känsla. Därefter sjöng jag i bilen när vi närma oss badplatsen. När husse va med oss så kasta matte i leksakerna och då tävla jag och husse vem som tog leksakerna först, oftast vann ju jag.

Nu har det snart gått ett år sen jag flytta hit och det betyder att snön snart borde komma. Haha, jag minns i vintras när husse och matte skulle göra en snögubbe. Jag älskar verkligen snön och snöbollar. När de börja rulla till sin snögubbe kunde ju inte jag låta bli att vara där och försöka ta den, så deras snögubbe blev inte rund kan man säga.

För några veckor sedan fick jag en lång biltur igen, nämligen till hundstallet. Där träffade jag en stilig flicka, och vet ni vad, den stiliga flickan fick följa med oss hem. Så inte bara att jag har fått en till lekkompis, hon är snygg också. Vi kommer så bra överens och efter en lång dag ute ramlar vi ihop i soffan tillsammans.

Jag är så nöjd över hur mitt liv till slut blev. Tack Jenny och alla ni andra på hundstallet som tog så väl hand om mig där och husse och matte hälsar här och tackar dig Jenny för att du gett dom en underbar livskamrat, nämligen mig.

För två och ett halvt år sedan började vi vara jour- och helghem åt hundar på Hundstallet. Det har varit både givande och lärorikt och vi har fått lära känna många fina hundar med olika personligheter.

I somras var det dags igen. Fem veckors semester och en hund som skulle få bo hos oss. Annika på Hundstallet sa att vi skulle få ta hand om en hund som hon trodde skulle passa oss perfekt och som hade varit där väldigt länge. Det var Sigge. En stor, svart, supersnäll hund med mycket energi.

Det blev en jättemysig sommar med mycket bad och annat skoj. Sigge blev snabbt en i familjen. Veckorna gick alldeles för fort och när det blev dags att åka tillbaka till Hundstallet kändes det väldigt tungt.

Under sommaren hade tankarna på att behålla Sigge blivit starkare och starkare – vi trivdes så bra tillsammans. Vi visste att det fanns en del praktiska saker som behövde lösas innan vi kunde få chansen att adoptera honom.

Första tanken var att Sigge skulle gå på hunddagis men efter att Jenny på Hundstallet gjort vissa efterforskningar visade det sig att hunddagis inte var ett alternativ. Sigge hade tidigare gått på hunddagis och blev stressad av det. Vi fick hitta en annan lösning. En lösning där Sigge får känna sig riktigt trygg med. Vi kastades mellan hopp och förtvivlan men tack vare en snäll mamma som kan hålla honom sällskap på dagen, en jättebra hundvakt som tar ut honom på en lunchpromenad och tekniken som gör det möjligt att ibland jobba hemifrån kunde Sigge äntligen få flytta hem till oss.

Nu har det gått tre månader sedan Sigge äntligen blev vår och vilka tre härliga månader det varit. Vi har lärt känna Sigge ännu bättre. Han är en otroligt glad och mysig hund som alltid är redo för äventyr. Eftersom Sigge kräver mycket motion tillbringar vi mycket tid ute i skogen där Sigge trivs och kan springa fritt. Han lyssnar jättebra och har lika mycket koll på oss som vi på honom. När han tycker att vi är för långsamma stannar han och väntar in oss eller kommer springande i full fart. Han är också den perfekta joggingkompisen och han har blivit mycket bättre på att hålla vårt tempo även om han ibland tycker att det går en aningens för långsamt för hans smak. Sigge har också fått många hundkompisar som han leker och busar med. Den roligaste leken är att springa ikapp och bli jagad. Det har dock visat sig att Sigge är lite av en dålig förlorare. Han gillar att vara snabbast, vilket han oftast är, men ibland har han träffat på någon som springer ikapp eller är snabbare och då är det inte lika kul.

Hemma är Sigge en lugn och avslappnad kille som gillar att ligga i soffan med magen i vädret och få mycket gos och mys. Han är också en trogen vän i köket när det lagas mat och eftersom han är så hög får man vara vaksam med att han inte sträcker ut sin långa tunga för att provsmaka godsakerna som står på bordet.

Det vi behöver jobba vidare med är att Sigge lätt kan stressa upp sig i nya situationer där han ännu inte känner sig riktigt trygg. Han har också svårt att gå lugnt i kopplet när man promenerar tillsammans med en annan hund. Planerna framåt är att också gå en spårkurs med honom vilket vi fått höra att han har provat på tidigare och verkade tycka var kul.

Vi vill verkligen tacka Hundstallets gulliga personal för att vi har fått chansen att vara jour- och helghem och för allt engagemang kring Sigges flytt. Vi är verkligen stolta och lyckliga ägare till Sigge och han är vår ”lilla” guldklimp. 

God Jul och Gott Nytt år önskar Sigge och Co.

Hej på er!

Det var ett bra tag sedan jag hörde av mig. Men ni vet hur det är, åren går och likaså livet.

Mycket har hänt sen sist vi sågs. Jag och min familj har många fina år bakom oss där vi skapat vackra minnen tillsammans. Jag kommer att vara er evigt tacksam för att ni hjälpte mig att hitta hem, som min lillmatte brukar säga när vi ligger i soffan tillsammans och delar hemlisar.

Tillsammans med familjen Gustavsson har jag upplevt mycket. Under mina yngre år upptäckte de bland annat hur duktig jag är på spår och sök. Jag fick mycket beröm på hur jag både tar mark- och luftvittring vilket fick lillmatte att sträcka på sig extra mycket. Sen har jag hängt mycket i stallet tillsammans med min hästkompis Magi och en liten chihuahua som heter Blaze.

Nu när jag kommit upp i åren (14 bast och still going strong) så njuter jag av att vara pensionär och att få gå på långa promenader med husse Per, ligga ute på lillmatte Mimmis tomt i långlina och att då och då få äta en av matte Lenas hembakta kanelbullar. Åh just det! Höll ju på att glömma bort att berätta att jag fått två nya familjemedlemmar oxå, katterna Zoe och Charlie. Dom är riktigt lattjo dom två, fast jag förstår inte vart dom får all energi ifrån. Jag brukar ligga i min korg och sucka åt dom när dom får sina kattfnatt och då skrattar lillmatte åt mig.

Jag och min familj vill tacka er på Hundstallet för ert otroliga jobb!

Många kramar från Molle och familjen Gustavsson

Den 19 september 2006, på min födelsedag, satt jag i soffan med min york Sluggo och tittade på ett inslag i ABC-nytt. Det hade gjorts ett tillslag mot en villa utanför Stockholm, där mer än 150 yorkar omhändertagits. De behövde nu nya hem. ”Vore inte det en underbar födelsedagspresent?”, frågade jag min york Sluggo som var måttligt entusiastisk – till skillnad mot sin matte. Några månader senare, den 25 januari, åkte vi till Hundstallet och hämtade Lucia, som fick bli Lisa. Nu är Lisa och Sluggo ett begrepp överallt i bekantskapskretsen och i grannskapet.

Det började inte så bra. Lisa kröp ur sin nyinköpta sele på Åkeshovs tunnelbanestation och försvann ner på spåret. Det blev stor uppståndelse och stopp i trafiken. Men Lisa fiskades lyckligtvis till slut fram under perrongen. Det fick bli taxi hem.

Nu har vi kamperat ihop i åtta år, och Lisa delar mitt och Sluggos liv med långa, fria Gärdespromenader. En väldigt ängslig hund har hon förblivit. Hon gömmer sig fortfarande under sängen när det börjar dra ihop sig till utevistelse – hon vill mycket hellre uppsöka sitt favorithörn av matsalsmattan för att uträtta sina små bestyr.Och hon skräms av höga ljud. Många gånger har förundrade flanörer sett och hört matte skrikande rusa över Gärdet efter Lisa sedan någon smällt en bildörr eller en busunge kastat en smällare.

Vi firar hennes födelsedag varje 25 januari, men hur gammal hon är har vi inte en aning om. Kan det vara 15 eller rentav 16? Med stigande ålder har Lisa blivit både skumögd och lomhörd, och det senare har varit en välsignelse de senaste nyårsaftnarna. Inte längre behöver vi tillbringa nyår i badrummet med stängd dörr.

Annars är Lisa matfrisk och väldigt rask i benen. Det finns inte en möbel som hon inte elegant hoppar upp i (allt är tillåtet!), och hon håller god fart på promenaderna. Särskilt på hemvägen.

Lisa och jag har knutit starka band, ända från första början, och jag tror hon älskar mig lika mycket som jag henne. Med sitt ängsliga sätt vädjar hon till det bästa hos alla omkring sig. Vi två är de gamla damerna i familjen. Sluggo är fortfarande i sina bästa elva år.

Jag kände mig, och gör det fortfarande, väldigt stolt och glad att Hundstallet valde att placera Lisa hos mig.

/Mona

Matisse kom till Hundstallet i ett vanvårdsärende tillsammans med nio andra chihuahuor. Vi adopterade Matisse för fem år sedan och gissar på att han är runt tio år nu. Han har nu de grå nosarnas charm och en personlighet som tilltalar alla åldrar och smak. Han är en trygg och stabil chihuahua med en stark och go personlighet.

Matisse tänker fortfarande på figuren och äter bara det allra bästa och godaste – förutom ankbajs då och då. Urk! 

Han sover gärna länge om morgnarna och vill absolut inte gå ut när det regnar. Hans veterinär är nöjd och säger att det är en frisk, om än något tandlös, kille som vi hoppas kommer vara med oss i många, många år till. Han är vårt lilla hjärta och han har på alla sätt berikat vårt liv med kärlek och vänskap.

Vi, hans familj och flock, är oerhört tacksamma för att vi fick möjligheten att få ha denna fantastiskt starka och lojala lille kille i vår familj. Ni gör ett så fantastiskt arbete med alla hans flockmedlemmar där ute. Tack!

Lucky (blanding mellan Labrador och Amstaff) kom till oss sommaren 2011, då var han bara 8 månader. Hans liv hade börjat illa, han hade hamnat hos en dam som hade djurförbud och polisen hittade honom under ett återbesök hos henne. Lucky var då mycket mager och mådde inte alls bra.

Jag (matte) har tidigare haft en hund från Hundstallet, Bella, en korsning mellan många raser men troligen Irländsk varghund och Riesenschnauzer (15 år sedan ca). Det blev väldigt lyckat så för mig var det ingen tvekan om att ta hand om en till omplaceringshund. Min man hade ingen egen erfarenhet av Hundstallet men han kände väl till dem. När vi bestämde oss för att skaffa hund var Hundstallet ett självklart val för oss.

När vi först fick träffa Lucky tog vi en kort promenad med honom vid Hundstallet. Han var i stort sett omöjlig att gå med, han hoppade och skuttade och for fram och tillbaka. Vi visste inte riktigt vad vi skulle tro, vi skrattade mest och insåg att det här inte blir lätt. Killen har galet mycket energi! När vi kom in till Hundstallet igen satt vi i konferensrummet med Anna och pratade om Lucky och om vår situation hemma, våra erfarenheter av hund osv. Lucky sprang runt som en tok i rummet och jagade en boll. Efter ett tag så krånglade han sig upp i min mans knä, då frågade Anna ”ska vi skriva kontrakt?” Ja, det var ingen tvekan, Lucky blir det.

Vi tog Lucky på prov i en vecka under sommaren, sedan lämnade vi tillbaka honom tillfälligt till Hundstallet eftersom vi hade en veckas semesterresa inbokad och kunde tyvärr inte ta med Lucky. Det kändes mycket tufft att lämna tillbaka honom även om jag visste att jag snart skulle komma tillbaka och hämta honom igen. När jag kom tillbaka en vecka senare gick en av personalen och hämtade Lucky, han kom ut som vanligt men när han fick se mig hoppade han och sprang och gnydde, det var så otroligt känslosamt! Han blev verkligen glad av att se mig!

Det märktes lite under första tiden när han bodde hos oss att han hade fått en dålig start i livet, till exempel var det så hemskt när vi var på landet och min pappa skakade sina jeans så hårt så att det snärtade till, då blev Lucky så rädd att han sprang in och gömde sig under matbordet och vägrade komma fram, även om min pappa stod och lockade med en köttbulle.

Men han bättrade sig, vi lät honom få sin tid och vi skällde aldrig på honom utan berömde istället när han var duktig. Vi gosade och kramades mycket. Det tog inte alls lång tid innan han älskade allt och alla. Hela sommaren fick han springa fritt på vår tomt vid vårt sommarhus. Men han ville inte bada trots hans simhud mellan tårna, tvärtom! Han var superskeptisk mot vattnet och hoppade undan så fort det kom den minsta våg. Men pinnar däremot… Eller ja pinnar, mindre träd och stockar rättare sagt. Och vedträn som vi precis staplat upp på baksidan av huset.

Vi började träna lite grann med Lucky så småningom. Han är så smart den lilla busen. Vi köpte dyra aktivitetsleksaker som han löste nästan direkt. Han blev lydigare och lydigare och blev duktig på att gå i koppel och lyssna på vad vi sa. Däremot fick vi INTE klippa klorna, då slogs han för sitt liv. Det var så illa så att vid de tre första gångerna blev vi tvungna att ta hjälp av veterinär och söva honom. Sedan började det gå lättare och lättare och nu, 3 år senare, behöver vi inte ens hålla i honom utan han står snällt på golvet och låter husse klippa. Tålamod och kärlek är vad våra hundstallshundar behöver.

Idag är Lucky 3 år och han har fått en bror, Zorro. Även han är en blandning mellan Labrador och Amstaff och är 9 månader. Lucky och Zorro är oskiljaktiga och leker så fint tillsammans. Men vi märker nu skillnaden mellan Lucky och Zorro, Lucky har helt klart mer Amstaff i sig och Zorro är mer Labrador. Det är kul att se skillnaden samtidigt som de är så lika. Men, det är inte lika kul att Lucky har fått tillbaka sina unghundsfasoner igen… De är verkligen som barn, säger vi åt på skarpen när de har tagit en sko eller annat är det som om de stannar upp och pekar på varandra ”det var han!”. Det går inte att låta bli att smälta och bara skratta åt dem.

Lucky har det toppen hos oss, vi bor i ett hus i Solna och har två minuters promenad till Igelbäckens naturreservat dit vi går flera gånger varje dag. Där finns en stor fårhage som hundar får springa i vintertid då det inte finns några får där. På sommaren är vi på vårt sommarställe i Furusund där han springer lös på vår tomt hela tiden. Alla grannar runt om oss älskar honom och skrattar åt hans tokerier. Han har nu också lärt sig att simma (det tog 3 somrar!) och han älskar det. Han är aldrig ensam, min man jobbar hemma och måste han iväg är Lucky med mig på jobbet eller hos min mamma som är pensionär. Dessutom har han ju Zorro nu och de tröttnar nästan aldrig på att busa och stöka till hemma hos oss.

Vi vill tacka alla på Hundstallet och alla volontärer som tog hand om Lucky. Han, och vi, är så oerhört tacksamma för allt ni gjort för honom och att han fick komma till oss.

Hälsningar från en stolt matte och husse som är översvämmande av hundhår och blöta hundkyssar.

Sakia var ca 5-6 mån när hon kom till oss.. Stor men kunde inte så många kommandon. Relativt rumsren, kissade väl inne ett par ggr bara. En riktig latmask & gottegris & är fortfarande idag, 4 1/2 år senare :-).

Tyvärr visade det sig att Sakia var allergisk mot olika kvalster. Veterinären tog fram ett vaccin till henne. Blev lite bättre men inte helt. Är nu under vaccinbehandling nr två, ca 3 år efter den första. Mycket kliande vid årstidsbyte. Speciellt öron & mage som kliar. Nu, när det saltades lite i området där vi håller till på dagarna (mitt jobb), så kliar det lite extra mycket mellan tassarna av saltet så det blir strumpor på de tassar som är såriga/röda & gummitossor på när vi är ute & går för att undvika fler trasiga små tassar.

Sakia har en kompis hemma sen några månader, en liten chihuahua, som det funkar jättebra med. Förutom när Sakia vill leka & inte förstår storleksskillnaden. Lite skillnad från förra hemma kompisen som var en pitbull/amstaff.

Vi flyttade till större för ett år sen, från 30kvm till 92kvm & naturen utanför dörren. Har lugnat henne betydligt mer. I samband med att hon fyllde 3 så blev hon en vakthund & skulle vakta mot alla människor. Vi har gått hundkurs hos olika men har nu hittat en instruktör som passar oss i handsken.

Det var det jag hade att säga nu, säkert glömt en massa men hon är en härlig tjej, ångrar inte en sekund att jag fick henne. Har haft turen att ha med henne på jobbet vilket verkligen blev perfekt! Gosig men inte för mycket, älskar soffan & ännu mer sängen men där får hon sällan vara. Älskar solen & bus ute ibland. Vi tränar både att dra, skräddarsytt sele för det, och löpning ibland.    

Tessie kom till mig i juli 2002 när jag hämtade henne från gamla Hundstallet i Liljanskogen. Då var hon cirka 8-9 månader gammal. Vad jag fick veta om henne var att hon var en hittehund. Man visste inget om henne helt enkelt. Jag hade lämnat in en ansökan i början på juli och kom på besök någon dag senare och fick träffa Tessie.

Hon blev döpt till Tessie på Hundstallet, så vi behöll det namnet. Vi bestämde oss ganska så snabbt att vi ville ha Tessie.

 Det var ganska så tufft i början, hon var livrädd att åka bil, eller rättare sagt rädd när man stannade bilen och parkerade. Men det löste sej och hon älskade sen att åka bil. Hon adopterade mig direkt, jag fick inte gå in på andra rum hemma utan henne. Hon var livrädd för män och lite små saker som kom fram lite undan för undan. Men män fanns i vår omgivning och dom bjöd på gott, så dom vart snart accepterade.

Visst var det tufft många gånger med Tessie, men med mycket träning och övningar och kärlek så vart hon en fin lugn harmonisk tjej.

Mycket har hänt i vårt liv tillsammans och mycket kul och roligt har vi haft. Men tyvärr så fick hon problem med höften för drygt 2 år sen. Vi var till veterinär och hon fick smärtstillande. Hon har varit pigg och valpig hela tiden, men nu för några dagar sen så fick hon väldigt ont och svårt att gå, det fanns inget mer att göra. Tessie blev 13 år. Vi fick 12 långa år tillsammans, jag är för evigt tacksam att jag fick ha Tessie så länge. Hennes namn är tatuerat på min arm.

Hej! Smilla heter jag och är en ”rottis” på sådär någonstans mellan ett och ett halvt till två år. Min matte säger att jag är i ”slyngelåldern” just nu för jag hittar på en massa bus som jag inte gjorde när jag var ny i min familj. Då var jag väldigt noga med att uppföra mig så att dom inte skulle ångra sig (man är väl inte dum heller). Viktigt med mjukstart.

På valborgsmässoafton träffade vi Demon första gången efter att ha sett honom i Hundstallsnytt och på hemsidan flera gånger. Det kändes redan som om han var vår försiktiga, missuppfattade och mjuka kille.

Alldeles för länge hade han varit på Hundstallet och alldeles för många olika ”hem” hade han haft.

Ett överaskande stort energi knippe kom in med Helene i rummet på Hundstallet och hoppade strax upp i famnen på mig och Thomas för att hälsa, på ett mycket burdust och vått vis, Demon style!

Helene tog med oss på en promenad i omgivningarna och visade hur de stävjade hans påhopp på andra hundar och djur: ”bara sula köttbullar på honom, så avleder ni uppmärksamheten på det andra”. Då var nog både Thomas och jag lite skräckslagna och undrade vad vi gett oss in på.

Söt och missförstådd som Demon är, så skrev vi självklart under papperna, betalade och Demon var vår. Vi fick en säck mat med oss, lite andra hjälpmedel och självklart fick vi en påse köttbullar. Demon hoppade snällt in i vår nya, stora, röda bil och sedan började den långa färden hem mot Helsingborg.

Väl hemma installerade Demon sig, kikade runt och testade vardagsrumsmattan och undrade sedan om vi kunde gå och sova nu?

Helene hade föreslagit att vi skulle behålla halsbandet på honom, även inomhus, i ca en vecka eftersom han var så burdus, men efter två dagar tog vi av det – han lyssnade ju på oss!

Så smått, med baby steps, började vi leka och träna med Demon och märkte snabbt att denna kille är mycket intelligent! I skrivande stund har Demon varit hos oss i tio veckor och har säkerligen upplevt mer, än under sina snart fyra år.

Ekorrar, kor, sprina lös, bollar, bollar, lek, tandborstning, bollar, bollar, lärt sig backa, vänta, arbete, sökning, bollar, pälsvård, dusch, inlärning, bollar, balansering, hundmöten, koltrastar, svanar, bollar….

Demon älskar att vara ute men det absolut bästa som finns är ändå att få komma hem igen eftersom han nu vet att han har ett hem, där det verkar som han trivs och vill stanna. När vi har varit ute med bilen och kör in på vår gata, så viftar svansen ihärdigt och hela ansiktet ler, han känner igen sig.

Han har hjälp till att söka efter grannens försvunna katt, Sebastian, och tog det sökningsarbetet på fullaste allvar. Snart väntar fyra veckors semester som vi skall tillbringa tillsammans, vi tre, och försöka ta sista slipningen av denna diamant vi fick till skänks av ödets makter.

Tack Demon att du inte var ordentlig i de andra provboendena, tack Demon för att du väntade på oss och tack Demon för att du vågar vara dig själv tillsammans med oss för du ger oss mycket kärlek och goda skratt. Du älskar lek, lugn och ro och är en nyfiken kille i din vaksamhet. Du är rädd för de mest konstiga saker, tex vår sovrumsdörr, du gillar inte mörker, men du blir inte längre sådär vettskrämd, utan tar nya intryck med lite mer ro, för husse och matte är ju med dig.

Nu får vi pilla på honom överallt, titta i öronen, kolla tänderna, smörja tassar, hjälpa honom om han fastnar i kopplet, torka munnen när det rinner för mycket mm.

Demon litar på oss och vi ger honom all den kärlek han förtjänar och med glädje tar emot.

Vi är stolta över vår kille, tack för att du vill vara hos oss!

Tack även till Hundstallet som ger alla dessa underbara varelser en andra chans i livet, ni gör ett fantastiskt arbete!

// Annika Lindfors

I våras kom det in 5 valpar i polisärende. De var Fredrik, Ida, Karin, Jabba & Embla. När de kom in var de smala, hade smutsiga pälsar och sår på tassarna. Valparna överläts till Hundstallet och man påbörjade arbetet med att hitta hem till dem. En av dem var Jabba, här kommer hennes historia.

     
Jabba när hon kom in till Hundstallet 

Jabba är, ett riktigt stort charmtroll. Hon är så in söt att vi får hålla hårt i henne!

Historien om Jabba började med att vi såg en Embla (numera Wilja) på Hundstallets hemsida och skickade in en intresseanmälan. Då Embla redan var tingad presenterade Caroline på Hundstallet Jabba istället. Hon skickade över information och bilder, naturligtvis vart vi förälskade.

Jabba var namnet hon döptes till när hon kom in till Hundstallet. Matte ville ”ärta” till det och lägga till ett Lo efter Jabba. Hon kallas för mycket, BabbaLo, Jabbaloba, Lo, Jabba, Babba, Loba, Japsan, Kotten, Grisen…

Jabba har nu gått Noseworkkurs nr 2. Och hon är faktiskt bäst i klassen. Hon är helt makalöst duktig! De tycker till och med att hon skall tävla. Vi skall naturligtvis gå kurs 3 också, sedan står vi i kö för en spårkurs. Den här lilla loppan sover fortfarande emellan (ibland på) husse och matte och snarkar fortfarande som en hel björn!

Hennes bästa vän är en bulldog som heter Leif och oj vad de busar! Leif vill i alla fall busa till skillnad från vår surtant Esther… Jabba får jobba så hårt för att få igång gammeltackan så om hon väl blir busig är Babbalo helt slut.

Vi är så lyckliga över att just Jabba kom till oss. Tack Hundstallet!

Det klickade för Rebecka och Vincent!

Vi letade länge efter det rätta hemmet för Vincent. Intresset för honom var stort men ingen klickade på riktigt. Tillslut la vi ut ett upprop på facebook och det såg Rebecka med familj. Vincent lever nu livets glada dagar ihop med en härlig familj på en hästgård!

”Nu har det gått en tid sedan Vincent flyttade hem till oss på västkusten. Han är en härlig och mycket livlig krabat som lockar oss till många skratt. Tillsammans tar vi långa skogspromenader, fixar på gården och med hästarna, leker och myser. Sover gör han också mycket, det tar på krafterna att bo på en gård med skogen som granne. När Vincent inte kan hänga med mig får han följa med pappa till jobbet, det är också mysigt och har man tur bjussas det på något gott vid lunchen. Just nu ägnar vi tiden mycket åt att lära känna varandra och skapa trygghet men framåt våren funderar vi på att gå någon rolig kurs ihop. Ser fram emot många härliga år tillsammans med fantastiska Vincent!” //Rebecka med familj

Hej jag heter Emil! Ni kanske kommer ihåg mig? 

Jag hade turen att få komma till min nya husse Dick i september 2015.

Husse kom till Hundstallet för att träffa mig och jag fick åka med honom hem till skärgården direkt. Vi åkte till Utö och jag fick åka båt för första gången och det var roligt. Vi mötte massa hundar och allt var så nytt för mej så jag var tvungen att sköta mej.

Jag hade ett litet problem – jag var tvungen att nypa till min förare om jag mötte hundar och föraren drog i kopplet för att säga åt mig att inte morra, men min nya husse visade sig vara en hårding mot mig och nu mera leker jag både med tikar och hanhundar. Bara dem inte morrar åt mig så går det så bra så.

Jag älskar min nya husse lämnar honom inte en meter, okej då, kanske 7 meter, men inte mer. Jag får alltid gå lös men inte när vi åker till fastlandet. 

Är i skrivande stund skeppshund på M/S Skarpö  och är nu mera kallad skeppshunden Emil. Jag får gå runt på båten och hälsa på alla passagerare och följer gärna med ut till landgången och säger hej då.

Hemma på Utö får jag ligga i husses säng på kvällen å titta på TV för det tycker jag är kul, men när husse säger god natt hoppar jag ner och intar min egen loppsäck. Jag förstår inte riktigt, men alla som jag träffar tycks gilla mig och jag dem.

Nu tycker husse att jag har skrivit klart, vill bara avsluta med att jag har det bra och har aldrig mått bättre.

Hälsningar från Emil å min husse Dick