I slutet av förra året fick jag med stor sorg avliva min labrador Raffie som fick tarmcancer. Jag bestämde mig då för att inte skaffa en ny hund. Dagen efter köpte jag två undulater. De kvittrade och hade väldigt roligt tillsammans. Men tiden gick och jag saknade hund mer och mer.

Jag blev helt enkelt tvungen att hitta en ny livskamrat. Jag ville ha en vuxen hund (jag har redan uppfostrat två hundar och vet hur arbetsamt det är) och gärna en Siberian Husky. Anledningen till att jag fastnat för Huskys var en ren tillfällighet. Jag var på besök hemma hos min kusin i Malaga vars vännina hade två stycken som jag lärde känna väl under de veckorna jag spenderade där.

Jag började leta Siberian Huskys på nätet och en av länkarna tog mig till Hundstallets hemsida. Efter ett telefonsamtal med hundföraren Jenny, som berättade om huskyn de hade inne just då, bestämde jag mig för att ta flyget från Malmö till Stockholm för att få träffa hunden.

Väl på Hundstallet träffade jag Jenny, Petra, som varit jourhem åt Utah under ett antal veckor, och huvudpersonen i det hela – Utah. Vi pratade bland annat om Utahs öde och Petra berättade att de precis varit uppe fjällen tillsammans med henne. Efter vårt samtal fick jag ta Utah på en promenad. Det kändes helt rätt! Det var bara att ge sig tillbaks till Hundstallet och skriva på pappren och betala. Jag kan inte tänka mig något bättre ställe att köpa en hund på. Kunniga och ärliga.

Hemma i Malmö upptäckte jag att Utah hade helt andra vanor än min förra hund. På Hundstallet berättade de att hon var väldigt kräsen med maten. Och det stämde. Hon åt inte sitt första mål förrän tre på dagen. Jag försökte få henna att äta lite frukost men hon vägrade allt förutom godis. Då kom jag på, att precis som när man ströar formen när man bakar en sockerkaka så ströar jag hennes skål med leverpastej och fyller på med torrfoder. Och efter det slank frukosten också ner.

Jag har skaffat en cykel med ett hundfäste så nu cyklar jag en runda på en mil varje dag medans Utah får jogga bredvid. Vi ger oss alltid ut på vår cykelrunda, i ur och skur. Jag är helt färdig efter cykelturen och måste vila, men inte Utah.

Vi har det riktigt bra tillsammans. Utah blir förtvivlad om jag måste lämna henne ensam en stund – därför får hon följa med mig vart jag än ska.

Vännen Bosse & Utah

Solli – En solskenshistoria

Solli kom till Hundstallet med polisen i ett vanvårdsärende. Han var mager, extremt klen och hade tufsig päls och ruttna tänder.

Jag, den nya ägaren, träffade Solli via yrket i samarbete med Hundstallet. Trots Sollis miserabla utseende och bångstyriga beteende hade han något visst. En liten tanke väcktes. Läge att bli hundägare? 

Solli skulle få komma hem till oss på prov över en helg. Ja, vi vet ju hur det brukar sluta. Han fick stanna kvar. Eldprovet kom andra dagen. Fem grabbar i åldern sex till nio år spelade tv-spel på hög volym och förde ett herrans liv. Och vart fanns hunden? Han låg på mattan nedanför soffan och sov med små barntår kittlandes i pälsen. Solli riktigt njöt av att få vara med i händelsernas centrum.

Eftersom Solli tidigare levt väldigt isolerat har vi fått lägga ner mycket tid på att miljöträna honom. Framförallt utanför husets fyra väggar. Till en början kunde han inte gå ordentligt i koppel. När något nytt och nervpirrande dök upp gjorde han saltomortaler och piruetter. Många gånger for han i backen då hans okoordinerade kropp inte riktig var ämnad för den högre skolans konster. Efter en hel del träning håller han nu fyra ben i backen nästan hela tiden. Med hjälp av veterinär och sjukgymnast håller vi sakta men säkert på att bygga upp koordination och muskulatur.

När vi fick Solli visste han inte hur man pratade ”hundspråk”. Alla hundar var konstiga och han verkade gå enligt devisen ”anfall är bästa försvar”. Dessvärre var det bara han själv som råkade illa ut i dessa situationer. Genom trygghet och vägledning lärde han sig dock väldigt snabbt hur det ska fungera och nu har han ett gäng hundar han kan busa och mysa med. Bästisen är dvärgschnausern Stina som ofta bor hemma hos oss. Henne kurar Solli ihop sig med och ligger riktigt riktigt nära.

Solli har blivit en kär familjemedlem och ungarna formligen älskar honom. I vår familj gör vi mycket ihop och Solli är alltid med. Han blir alldeles till sig när vi ska åka bil och vill gärna tränga sig före alla och studsa in i bilen. Nu har han dock lärt sig att han måste sitta fint och vänta innan han får vara med om det roliga.

På sommarlovet fick Solli följa med på scoutläger och han blev genast lägrets maskot. Alla ungar ville gulla med Solli. När tonårsscouterna låg i en hög och vilade i solen såg man ett vitt ”lamm” som knölat ner sig i mitten och njöt.

Förr sa vi med bestämdhet – inga hundar i sängen. Nu har vi en myskorv som gärna vill ligga och trängas och ta långa sovmorgnar. När vi går upp på morgonen plirar han med ögonen och först när man närmar sig hallen kommer han farande nedför trappan. Regnar det backar han in igen.

Idag kan vi inte tänka oss ett liv utan ”Bängbulan”, som vi kärleksfullt brukar kalla honom. Samtidigt som han kan vara stirrig och tokbusig så besitter han också ett lugn. Det går verkligen att mysa med Solli. Han tröttnar aldrig. Beröring är som någon form av hypnos på honom. Han lägger huvudet i knät och när man gosar och kliar så glider huvudet längre och längre in mellan frambenen tills benen sen ger vika och han trillar in i knät på en. Och där blir han kvar.

Tygråttorna han har som leksaker leker han med som en katt. Han slår dem med tassarna och studsar dem. I triumf springer han sedan med krökt nacke och raka viftande framben runt med dem i munnen. När han vill något riktigt mycket – men vet att enda sättet att komma dit är att sitta och vänta – då sätter han sig fint, kastar med huvudet och låter som Chewbacca i Star Wars. Han är bara för kul.

Vi ser fram emot många härliga år tillsammans med vår Bängbula!

Efter att jag och min man fått avliva vår blandrashund Rocky bestämde vi oss för att inte skaffa någon mer hund. Men efter sju långa veckor klarade vi inte av tomheten. Jag började kolla på nätet efter en hund som skulle passa oss. Jag hade hört talas om Hundstallet av någon på jobbet och tänkte att man kunde i alla fall titta om det fanns en passande hund. Jag behövde inte scrolla särskilt långt förrän jag såg henne. Zamba, tänkte jag för mig själv. Där är hon ju vår nya hund. Jag visade bilden för min man och han blev lika kär i Zamba som jag.

Min man ringde till Hundstallet och frågade om Zamba fanns kvar. Och det gjorde hon. Vi åkte dit runt en vecka senare för att träffa henne. Vårt möte med personalen och Zamba gick så bra att Zamba fick åka hem med oss hem samma dag. En resa på över 50 mil.

Zamba har funnit sig tillrätta hos oss. Hon kan vara lös under uppsikt i vår trädgård och vi promenerar ofta längs motionsspår. Där får hon social träning genom att möta andra
hundar och människor. Zamba är fortfarande lite avvaktande mot nya människor, framför allt män, men vi skyndar långsamt och jag tror att hon kommer att känna sig säkrare med tiden.

Zamba är en väldigt gosig och kelig tjej som tycker om att ligga i soffan med sitt huvud i husses knä och sova och snarka. Hon är väldigt charmig, söt, busig och smart och har väldigt mycket energi. Vi tycker att personalen på Hundstallet har gjort ett jättebra arbete med Zamba och är värda en guldstjärna.

Att hitta Zamba är det bästa vi har gjort på länge.

/Ulf, Titti och Zamba.

I somras blev jag som är rasinformatör och valpförmedlare på Svenska Norfolkterrierklubben uppmärksammad på att det satt en norfolkterrier på Hundstallet som ingen visste vart den hörde hemma. Hunden var chippad men inte inregistrerad. Polisen hade letat. Hundstallet hade letat. Men utan resultat. Kanske kunde vi på Norfolkterrierklubben lyckas bättre? Det värkte i hjärtat när jag såg bilden på honom och läste hans presentation på Hundstallets hemsida.

Upp till aktion alltså! Uppfödare i hela landet (och i Norge) gick igenom sina papper och till slut förstod man vem han var. Eller i alla fall till fullo vems han var. Och efter många om och men fick vi till slut tag på ägaren. Eller åtminstone ägarens granne som berättade att hunden hette Nisse. Ägaren befann sig dock på sjukhus så Nisses framtid var osäker.

Dock hade jag under tiden letandet pågick fallit pladask för den något runda, rent av överviktiga, Nisse. Så efter samtal med granne, husskötare och polis åkte jag, min dotter Madeleine och vår norfolkterriertjej Kråkan för att träffa den lille krabaten. Det var på juldagen och vi åkte de fyra timmarna till Hundstallet i spänd förväntan.

Och ut kom han. Och skrattade gott gjorde vi. En sådan charmig liten rund-noffe hade vi aldrig skådat. Och glad. Så glad i vartenda gram – normala som överviktiga. Och självklart åkte han och fyra kilo för mycket med oss hem. Han föll in i flocken från första sekund.

I början hade han jobbigt att gå. Orkade inte långa sträckor alls. Men meter för meter gick han lättare och till slut orkade han skutta med på Kråkans skogsturer. Vilken lycka!

Intervallträningen bedrivs i trädgården där katterna är retfulla åt ena hållet, hästarna i hagen åt det andra, och skatorna, ja, dom är ju överallt. Övervikten har lett till att Nisse överbelastat sitt ena framben, men det får han nu tabletter mot. Tabletter med leversmak. Allt som allt gick han bort tre kilo de tre första månaderna. Helt otroligt! Nästan hela övervikten.

Nisse hade aldrig lekt med andra hundar sedan han vuxit upp och det märktes. Men efter ett par månader i Kråkans lek- och uppfostringsskola leker de två nu på lika villkor. Han har förfinat sin teknik och det är så härligt att se dem lägga in bredsidor på varandra.

Norfolkterriers är bland annat kända för att ”prata”. Man kan tro att de morrar, men de har olika ljud för olika saker och morr är det inte tal om. Nisse kunde inte prata när han kom hit. Men efter någon månad började han härma Kråkan. Man kunde riktigt se lyckan över att upptäcka denna förmåga som han inte visste att han hade. Som när en ungtupp lär sig gala. Lite målbrottsaktigt sådär.

När man tar hem en vuxen hund som man inte har en aning om hur han har varit / haft det i sitt lilla liv får man ju räkna med en del överraskningar som inte alltid är angenäma. Men med Nisse har vi inte hittat en enda sak som man kan tänka så om. Han är helt, ja, bäst helt enkelt.

I skrivande stund ligger Nisse på sin plats i soffan och snarkar. När han först kom hit snarkade han till och med i vaket tillstånd. Nu snarkar han bara när han sover efter en extra aktiv dag.

Det är en annan hund nu. Glad har han alltid varit. Och nöjd. Men inte visste han då hur livet kunde vara med den energi och livsglädje som nu inte bara spritter inne i honom utan också kommer ut genom tassar, ben och stämband.

Vi är så otroligt glada över att Nisse fick komma till just oss. Och vi är glada över att vi inte kunde sova den där natten när vi först såg honom på Internet . Det var ett lyckokast att erbjuda ett hem hos oss. Och jag hoppas att Nisse känner så också. Eller, faktiskt, det vet jag att han gör. Bättre julklapp kan man knappast få. En året runt variant av egen liten Tomte-Nisse.

Vi önskar gemensamt från hela vår flock GOD JUL och GOTT NYTT år!

Nisse önskar sig, bland lite annat smått och gott, 9-kilosstreck i julklapp. Och det tror jag att kan kan få!

/Anna-Karin

Som tillägg kan jag berätta att ägaren återfanns, och efter drygt två månader fick vi kontakt. Hon är glad över att Nisse hittat sig en kompis och bra hem eftersom hon förstår att hon inte kan ta hand om Nisse. Även där är det här en 100% solskenshistoria mitt i all sorg och förvirring som det innebär för hund och ägare i sådana här fall. Nisse har kontakt fotoledes med sin gamla matte som han säkert drömmer om emellanåt.

Jag heter Tarzan och jag fick en lite trist start i livet. Men nu är läget annorlunda. För min andra chans har jag Hundstallet, alla ni som stödjer Hundstallet samt, förstås, min nya familj att tacka. Här kommer en inblick i mitt nya liv. 

När jag var sex månader gammal kunde min förra matte inte ta hand om mig längre. Så jag fick bosätta mig på Hundstallet. Tyvärr trivdes jag inte så bra där men min skötare lyckades placera mig hos en jourfamilj. Skönt!

Någon månad efter att jag togs hand om av Hundstallet fick jag besök av tre människor. Två stora och en liten. De var snälla och tog mig ut på en promenad. Till min lycka föll de för mig och några veckor senare erbjöd de mig sitt hem och ett nytt namn (jag hette Zacha innan).

I början var jag ganska nervös och väldigt försiktig men min nya familj var snälla. De kramade och lekte med mig. Min nya husse ställde gärna upp på lite brottning! 

Min svans och jag är ett kapitel för sig.Tidigare så kom vi inte så bra överrens. Men även det har blivit bättre nu tack vare hundskötare Helen och min nya familjs vakande öga. Men blir livet tråkigt för ett ögonblick tar vi fortfarande en svängom, min svans och jag.  

Vi bor i ett hus på Färingsö och jag går ute i löplina på tomten nästan hela dagarna. Gissa om jag är trött på kvällen. Det bor flera hundar, både en schäfertik som är jättesöt samt några andra hanhundar, som upptar min tid. De senare brukar jag försöka brotta ner på skoj (och för det mesta lyckas jag). Matte säger att jag inte är så snäll då, men det struntar jag i.

Tolvåriga lillmatte tycker jag mycket om. Hon har lärt mig en massa saker som high five, vacker tass och god dag. Hon har även köpt en blå tunnel som jag brukar springa igenom på kommando mot belöning. I gengäld tycker hon det är skönt när jag somnar på hennes fötter på kvällen. Vi tävlar till hennes rum när det är sängdags!

Jag har fått följa med på en och annan kurs med min matte och lillmatte. Husse har haft flera hundar tidigare så han behöver inte följa med. Honom lyder jag bäst. Han kan vara lite sträng ibland men det kanske behövs. Jag glömmer liksom det där med att gå i koppel och att inte springa iväg hur som helst. Men alltså, jag är fjorton månader. Och fjorton månader gamla hundar kommer inte alltid ihåg sånt. Eller hur?

Husse har sitt kontor hemma och matte kan jobba hemifrån ibland. Så jag behöver nästan aldrig vara ensam hemma. Dessutom kommer lillmatte hem ganska tidigt efter skolan och leker med mig. Det är toppen med sällskap! 

Vilket man faktiskt kan säga om min andra chans i största allmänhet. 

Ha en bra start på det nya året!

Voff voff från Tarzan (Zacha), Eva, Mats och Michaela

Förra året fick Sigge (före detta David) flytta hem till oss. Den första tiden tyckte vi att han anpassade sig bra till sitt nya hem och fungerade väl i många situationer som vi förstod var nya för honom. Han hade ett mycket valpigt och nyfiket beteende som vi tyckte om – samtidigt som vi förstod att här finns det mycket hund att jobba med. 

Nu såhär tre månader senare blir jag glad då jag tänker tillbaka på vilka framsteg Sigge har gjort i sin utveckling och träning med oss. Jag blir samtidigt också helt slut då jag måste erkänna att det har varit svårt med många jobbiga och frustrerande stunder. Vi tränar för fullt, kämpar på och tänker inte ge upp men vi har fortfarande en lång väg att gå innan Sigge kommer kunna fungera bra i alla situationer. Han är en otroligt kärleksfull och älskvärd vovve som ger så mycket glädje till oss varje dag. Men han är ingen hund som generaliserar utan allting måste läras in igen på varje ny plats vi kommer till.

De största svårigheterna för Sigge är att han lätt går upp i varv och blir stressad och då är det svårt att få kontakt med honom. Och det är svårt att få honom att känna sig trygg. Detta händer då det är mycket folk, höga ljud, nya platser, människor han känner som går åt olika håll etc. Så hur hanterar vi det så att Sigge ska kunna leva ett tryggt liv tillsammans med oss? Just nu går vi på två kurser för hundens hus där vi har fått bra råd och tips. Sigge har gjort enorma framsteg och det märks tydligast när han är i en för honom trygg miljö. Jag önskade ibland att vi kunde skynda mer långsamt i träningen. Men vissa situationer går inte att undvika, som tex att åka tunnelbana och buss.

En del av träningen som har gått jättebra och långt över förväntan är att lämna honom ensam hemma. I dagsläget kan vi lämna honom några timmar utan att han hittar på bus eller sitter och ylar eller liknande. Vi tror att han bara ligger och sover då vi är borta.

Vi är otroligt glada över att vi får ha Sigge i vårt liv. Vi kämpar på med hans träning och kommer inte att ge upp. Det känns som att vi ibland glömmer att han faktiskt inte är så gammal och att vi då ställer lite för höga krav på honom. Tyvärr så är det lätt hänt att det blir så eftersom han är så stor. Han har vuxit och är över 65 cm i mankhöjd och väger någonstans runt 35 kg. Därför fungerar det inte rent praktiskt att få gå runt och dra i kopplet och hitta på hur mycket bus som helst.

Tack Hundstallet för att vi har fått äran att ta hand om Sigge. Han är en fantastisk hund och vi är stolta att få vara hans ägare. Nästan alltid i alla fall… Vi får ofta frågan om vilken ras han är och vårt svar kommer nog alltid att föbli det samma; han är en ”Bushund” som nog aldrig kommer växa i sina alldeles förstora tassar. Vår gissning är att han är en blandning mellan schäfer, någon retriever och greyhound eller någon annan vinthund som springer på liknande sätt.

Stort tack för er insatts för alla hundar som ni tagit hand om genom åren.

Med vänlig hälsning

Viktoria, Yasir och Sigge

Första gången vi besökte Smulan på Hundstallet flög hon runt som ett yrväder, viftade på svansen och skuttade omkring. Efter vår första promenad kändes det som om hon hade bestämt sig. Hon skulle bo med oss. Och vad rätt hon hade!

Smulan gjorde sig hemmastadd med en gång och om vi ska vara ärliga så kändes det som om Smulan alltid hade bott hos oss.

Lilla Smulan följer med mig till jobbet varje dag och hon har redan hittat sin favoritfåtölj där hon myser på sin fleecefilt. Joggingturer i spåret, långpromenader i skogen och besök i stallet följer hon mer än gärna med på och därefter sover hon väldigt gott om kvällarna. Smulan är en otroligt mysig hund och när det är tv-mys på schemat så är Smulan den första att ta plats i soffan. Hon vill också gärna sova nära. Väldigt nära… Vi har konstaterat att det är väldigt svårt att säga nej när hon står vid sängkanten och kikar med sina stora bruna ögon.

Ibland när hon sover rycker det i tassarna och svansen. Ibland pratar hon lite i sömnen och vi funderar på vad hon drömmer om. Kanske drömmer hon om dagens utflykter i skogen eller om den där katten som hon såg i stallet tidigare idag. Vi får nog aldrig riktigt veta vad hon drömmer när tassarna rycker, men vad vi vet med säkerhet är att det är hos oss hon hör hemma.

Varma hälsningar från Smulan, Emma & Dennis!

Det var i slutet av september som vi var inne på Hundstallets hemsida och hittade Abbe. Han var ett och halvt år och hade kommit till Hundstallet med polisen som ett vanvårdsärende. Men han verkade inte ha några synliga skador.

Jag tror att jag ringde minst tjugo gånger om dagen till växeln för att få tag i Abbes kontaktperson. Trägen vann som tur var!

Vi fick hem en lite reserverad kille på prov i en vecka, men vi hade bestämt oss efter fem minuter. Abbe skulle absolut stanna kvar hos oss för alltid.

Redan efter ett dygn så var Abbe varm i kläderna. Han sov i vår säng och hoppade av lycka i hallen när barnen vill gå ut med honom på morgonen. Mindre lycklig blev han dock av bilbältesselen. Den bet han sönder första dagen.

Abbe fick följa med till jobbet där han snabbt hittade en plats med bra utsikt i fikarummet. Särskilt medelålders män fick sig ett rejält skall. Säkert ett resultat av tidigare upplevelser. Vi fick tips av Hundstallet att förse honom med köttbullar eller annat godis varje gång detta hände. Och det har verkligen hjälpt. Nu har det gått över en månad och ex antal köttbullar senare så har vi en glad och trygg kille som nästan inte skäller alls på våra medelålders grannar och medarbetare.

Abbe är den kramigaste och gulligaste tax man kan tänka sig. Och vi kan inte tänka oss vår familj utan honom.

Tack alla snälla människor på Hundstallet för all hjälp med vår nya fantastiska familjemedlem!

Oj vad tiden går snabbt. Nu har jag och Beppe hängt ihop i över två (nu åtta) månader och vi trivs så bra ihop. Alla hundägare tycker väl att deras hund är den finaste, men jag måste säga att jag inte kan tänka mig en bättre hund än Beppe. Han är så mysig och go. Våra personligheter och energier matchar varandra väldigt bra. Vi är båda två ganska så allt eller inget. Antingen leker och busar vi eller så slappar vi på soffan ihop.

Jag är inte direkt en morgonmänniska och tänkte att bli hundägare skulle göra det lite lättare att komma upp på morgonen. Men Beppe är tyvärr ännu mer morgontrött så det har inte skett någon förbättring på den fronten för min del.

Beppe är en liten cirkushund som gärna dansar runt och gör high five. Han gillar att lära sig nya saker. Framöver blir det nog en agilityykurs.

Ibland när jag pratar med Beppe så vickar han fram och tillbaka på huvudet som om han verkligen försöker förstå vad jag säger.

Jag är så glad och tacksam för Beppe varje dag. Tack Hundstallet för att just jag fick bli hans matte.

Hälsningar,

Karin och Beppe

En gråmulen torsdag i början av oktober fick vår älskade schäfer Gina somna in. Gina var snäll och klok. Älskad av alla. Hon hade varit distriktsmästare i lydnad, tävlat i skydd, men också fött trettiofem valpar. Hos oss hade hon varit i drygt fyra år. Gina vek aldrig från husses sida – jag kände mig som den store ledaren. Min hustru hävdade däremot att Gina mest såg mig som sin valp. Det må vara hur som helst med den saken. Schäfertanten var en hund på miljonen. Tanken på en ny hund var så avlägsen den bara kunde vara.

Sorg blev till saknad. Saknad blev till tomhet. Efter några veckor började vi ringa uppfödare. Vi skulle ha en ny schäferflicka – men först till sommaren.

I ett obevakat ögonblick hade min hustru anmält oss som jourhem åt Hundstallet. En tanke jag väl inte tyckte lät så värst upphetsande. Dessutom verkade det mest handla om amstaffblandningar, sådana tyckte vi verkligen inte om. Husses förtjusning fick nog anses som minimal.

Tillgången på passande schäferflickor visade sig dock vara minst sagt skral hos landets kennlar. Veckorna gick. Så en dag fick vi ett mail, från Hundstallet. Kunde vi tänka oss att vara jourhem ett tag?

- Jo. Ja. Men… Det kan vi väl…

I november satt vi plötsligt på Hundstallet, på intervju. Husse som veknat betydligt, efter att han upptäckt några schäferblandningar bland jyckarna, var nu ganska medgörlig. Matte hade däremot förlorat sig i några av amstafflickornas öde. Och speciellt en…

Veckan efter hämtar vi Ebba. Fjorton dagar ska hon vara hos oss. Varken mer eller mindre. Ebba kan inte vara ensam. Dessutom är hon lite misstänksam mot vissa män har vi fått veta. När vi stänger dörren till bilens hundbur tittar Ebba med sina smala amstaffögon på jourhusse och morrar. Tre gånger för att vara på den säkra sidan.

- Det där var inte bra, sa hustrun.
- Vad skulle du göra om du blev inlåst i en bur av en främmande man, hörde jag förvånat mig själv svara.

Och så bar det av mot Väddö.

Efter att åkt igenom minst tjugo rondeller och kräkts två gånger i bilen var det en inte lika kaxig amstaffröken som lommade upp för trappan i snålblåsten från havet. Och efter att ha nosat igenom sitt nya corps de logi både en, två och tre gånger somnade hon sedan som en stock – på jourhusses fötter.

Två veckor blev tre, blev fyra, blev till fem. Jourhusse hade hon snart lindat kring sin tass, med jourmatte tog det lite längre tid. Den tredje december blev Ebba fullvärdig medlem av sin nya flock. Hon hade visat sig vara en mycket charmerande och vänlig liten tjej. Sin tveksamhet till jovialiska män med skägg och konstiga kläder, ni vet de där som viftar armar och ”kan” hälsa på hundar, den har hon släppt. Att vara ensam ibland, klarar hon också bättre och bättre för varje dag.

Ebba är som en cementsäck på fyra ben. Stark, snabb men mycket, mycket snäll. När hon inte far runt i snön, älskar hon mest sin filt i soffhörnet, gärna i kombination med att bli kliad på magen, helst av husse och matte samtidigt. Ebba har öppnat en ny dörr till våra hjärtan. Ebba har kommit för att stanna. Så det kan bli…

En hälsning från Tikko.

Till en början var Tikko (före detta Viktor) en väldigt ängslig hund som inte ville bli lämnad själv. Han var osäker på män och kunde ibland nafsa om han blev skrämd.  

Men idag älskar Tikko alla människor och är gärna mitt i smeten när vi har fest. Musik och mycket folk är inga problem. 

Tikko följer med på nästan allt vi gör och är van vid att åka tåg, buss och bil. Han är en perfekt stadshund som snällt följer med. Och de få gånger vi behöver lämna honom ensam hemma lägger han sig tryggt i sin korg och sover tills vi kommer tillbaka.

Hemma tränar vi mycket lydnad då Tikko till en början inte lyssnade alls. Lydnadsträningen går framåt och om det är tomt på hundar i parken får han till och med springa lös. Alla våra kompisar har utsett Tikko till den mysigaste hunden de mött och han har till och med lyckats charma de som tidigare inte gillat hundar.

Tikko har fått några hundkompisar som han träffar då och då. Lek är inget han bjuder in till. Han vill mest nosa och bara vara en i mängden. När andra hundar skäller eller gör utfall trippar Tikko på utan större reaktion – något vi verkligen uppskattar. 

Han är en riktig knähund och vill gärna ligga så nära som möjligt. Men eftersom vår soffa inte är så stor blir det ganska trångt när det är dags för TV-mys. Detta hindrar dock inte Tikko från att hoppa upp i soffan och lägga sig snarkandes på våra magar. Även om han inte bryr sig om andra hundar på promenaderna kan han ibland börja skälla på hundar som visas på tv. Knasiga hund!

Vår första jul tillsammans var mysig och Tikko fick sina paket inslagna. När det var nyår stannade vi hemma för att se hur han reagerade på fyrverkerierna. Han höll sig lugn och brydde sig inte alls om att det small utanför. Vi kollade tillsammans på alla raketer genom fönstret och hade ett mysigt nyårsfirande.  

Vi är så glada över att vi hittat vår vän. Trots att Tikko är en äldre hund är han pigg och aktiv. Vi hoppas på att få många härliga år tillsammans med vår fyrbenta prins.

Vi skickade vår intresseanmälan efter att ha spanat på Hundstallets hemsida under en lång tid. Vi lade till en notis om de hundarna vi var extra intresserade av. 

Någon vecka senare var det öppet hus och vi gick dit med förhoppning om att få träffa hundarna vi var intresserade av på riktigt. Och det fick vi. Alla verkade leva upp till våra förväntningar och såg ut att vara lugna och fina hundar. Förutom Emmy som vi redan var tveksamma till då vi helst ville ha en hane. Emmy for runt som en raket i sin rastgård, hoppade och skällde. Vi tänkte att det nog var ett misstag att ha med henne på vår intresselista. Vi var överens om att den vilden inte var rätt hund för oss och hoppades på att Hundstallet skulle höra av sig till oss angående någon av de andra hundarna.

Veckorna gick och till slut kom det efterlängtade telefonsamtalet. Äntligen har de hittat rätt hund för oss! De presenterade hunden vi skulle få träffa och namnet var Emmy. Trots den uppfattningen vi fått av henne på öppet hus tvekade vi inte. Vi hade ju ingenting att förlora på att träffa henne. Så vi åkte till Hundstallet och blev överfallna av en hoppande och skuttande galning med viftande svans. Sen var vi fast. Hon var inte alls den vilda, skälliga hunden vi hade trott utan bara levnadsglad och full av energi. Vi hade Emmy på prov en vecka innan vi adopterade henne, men redan första kvällen visste vi att vi aldrig skulle kunna lämna tillbaks henne.

Nu har vi haft Emmy i tre månader men det känns som att hon alltid har varit hos oss. Hon är inte bara en otroligt levnadsglad, pigg, rolig och snäll hund utan även väldigt, väldigt gosig och världens lataste. Varje morgon får vi tvinga upp henne för att gå på morgonpromenad. Hon ligger hellre kvar och snarkar, gärna mellan oss uppe vid kuddarna. När hon inte trängs i sängen älskar hon att bada och simma. Oftast behöver vi inte ens kasta ut någon leksak eller pinne i vattnet, hon kastar sig i ändå och simmar runt med öppen mun. Går vi förbi vatten utan att stanna för ett dopp uttrycker Emmy sitt missnöje högt och piper/gråter/brölar.

Tusen tack Hundstallet för att ni har varit så lätta att ha att göra med och förde oss samman med vår fina Emmy. Vi kunde inte ha fått en bättre hund.

/ Emmy och hennes husse & matte

När två blev tre.

Nu är det ett år sedan vi klev in på Hundstallet. In i konferensrummet. In till två små busiga tussar. Och det som bara skulle bli en titt blev snabbt en blixtförälskelse.

Den ena; en liten rödbrun buse som nafsade brorsan i öronen. Den andra; lite ljusare, något lugnare och med ett stort operationssår på magen. Både rultandes runt mellan stolarna, puffandes och puttandes på varandra… Gå två meter, kissa lite… Gå en meter, bråka lite… Gå en meter till, kissa lite och nafsa… 

Jag och min man blev som sagt störtförälskade, euforiska och lyriska. – VI TAR BÅDA TVÅ! Nej, det kunde vi ju faktiskt inte men de var ju så underbart fina.

Efter någon timmes mys och lek sa vi hejdå till brorsorna bus. Vi satte oss på tunnelbanan glada och skrattandes, samtidigt som en känsla av ansvar kom smygandes. En stort tyngd hade landat på våra axlar. Vem skulle bli vår tredje familjemedlem? 

Det slutade med att vi, när Hundstallets ringde och frågade om vi tagit något beslut, fick krypa till korset. Vi kunde inte välja. Välja bort. Vi blev tvungna att be Hundstallet att ta beslutet åt oss. Efter många, långa och svåra överväganden föll lotten på Jolly Jumper. Hans operationssår gjorde att han var i större behov av att komma bort från Hundstallet.
– Toppen! Vi kommer imorgon! 

Jag lämnade kontoret något tidigare samma eftermiddag. Med ett uppdrag, att köpa korg, mat, koppel, leksaker och tuggben. När jag väl lämnade djurbutiken hade jag två välfyllda kassar i händerna och en värmande känsla i magen. Imorgon kommer vår valp!

Dagen med stort D kom. Jolly Jumper fick åka tunnelbana, antagligen för första gången i sitt liv. Det var ingen hit. Han avskydde varje minut och jag fick en mindre panikkänsla i själen då detta eller cykel, är de enda sätten vi tar oss fram på i Stockholm. Hur ska det här gå? Lilla Jolly Jumper fick uppleva många förstaintryck den dagen men efter att vi landat hemma, fått i honom lite mat och vatten så somnade tussen på min mage. Den lycka och den  värmen kan väl endast liknas med när man lägger sitt barn på magen för första gången. En glädjetår kom och jag känner nu, ett år senare, att  samma varma känsla fortfarande återkommer när jag tänker tillbaka.

Jolly Jumper döptes ganska snart om till Gösta, vilket är inspirerat av en annan, lite äldre hund från Hundstallet som vi träffade en gång långt tidigare.

Gösta har idag en farmor, en farfar, en mormor och en morfar. Han har fyllt den så viktiga rollen som efterlängtat barnbarn. Eller som farmor brukar uttrycka det: – This is Goesta, my ”grand-puppy”.

Gösta är en renässanshund i dess sanna bemärkelse. En hund med många strängar på sin lyra. Det enda som han aktivt tar avstånd från är värme. Då föredrar han snö. Att äta snö, att leka i snö, att rulla sig i snö, att gömma sig i snö. Vi brukar, lite skämtsamt, spekulera i om hans tibetanska ursprung kan ha något med saken att göra?

När det kommer till favoritsysslor så har han däremot betydlig många fler alternativ. Gösta älskar strumpor, gamla strumpor, nya strumpor eller gärna någon annans strumpor. Så länge det finns strumpor i hans närhet så är han nöjd. En annan favorit är att få ligga tätt, tätt bredvid med huvudet på kudden och ha sovmorgon. Bäst är det när hela familjen kan ligga kvar i sängen och ha sovmorgon. 

Favoriten är dock, utan någon som helst konkurrens egentligen, MAT. Gösta älskar mat. Mat är Göstas största kärlek och passion. Han skulle nog kunna offra de flesta av sina strumpor för en bit mat trots allt. Konstigt nog är det inte köttfärs eller special-delux-gourmet-hundmaten han är mest frälst i. Enkelheten i en morot, en klyfta clementin, en äpplekvart eller en gurkstav slår allt. Får  han välja på en köttbulle och en bit morot, så tar han moroten först. Ja, han tar ju självklart köttbullen också, men först morot.
Känsla för kostcirkeln? Check! 

Nu är det som sagt, ett år sen vår lilla håriga familjemedlem kom till oss. Det bästa året i våra liv. Vi slås fortfarande av tanken – hur är det möjligt att älska en sådan hårig liten tuss så mycket? Vi har blivit en liten familj, där Gösta är en självklarhet för alla runt omkring. 
– Gösta kommer väl med? Är han inte med är det inte en familjemiddag. 
Gösta känner ju alla och alla känner Gösta. Vår Gösta. Världen finaste lilla tuss! 

Jag och min man var intresserade av att skaffa en Rhodesian Ridgeback och hade kollat upp möjligheten för det hos olika uppfödare. Men vi ändrade oss. Vi kom överens om att vi ville hjälpa en hund från Hundstallet eftersom vi tycker att de gör en stor insats. 

Vi såg en underbar valp på Hundstallets hemsida som vi blev intresserade av och skickade in en ansökan. Hundstallet ringde upp och berättade att den redan fått ett hem, vilket var jättebra men självklart kände vi oss lite sorgsna. Men i samma samtal sa de att de fått in en fyra månader gammal valp som var redo för ett nytt hem. En Rhodesian Ridgeback fast utan ridge. Jag blev alldeles till mig och visste inte vad jag skulle säga. Vi hade nu fått chansen att få hjälpa en hund från Hundstallet och dessutom få en sådan ras vi var ute efter från början. Det kunde ju inte bli bättre.

Efter någon vecka åkte vi till Hundstallet och träffade Doris. Denna magra stackare som fått spendera första delen av sitt liv instängd. Vi blev ju inte annat än förälskade i denna lilla tjej.

Doris fick åka den tre timmar långa turen hem till oss och det gick jättebra. De första två veckorna var hon lite nervös. Hon ville inte gå utanför tomten och katterna var en pina. Sedan hände något! Hon började känna sig hemma. Hon öppnade ytterdörren när matte åkte iväg (även om vi andra var hemma), tuggade på våra skor, öppnade vår sons dörr åt upp hans gosedjur och började jaga katterna som en galning.

Ja, vad ska vi säga om denna Doris. Hon har inte slutat helt med busen, som vi inte uppskattar, men är på god väg. Med mycket träning, aktivering och kurser ska vi väl få bukt det mesta.

Doris springer lös i skogen varje dag och tränas på olika sätt. Hon har mycket energi men är ändå en supermysig hund som gärna ligger i soffan i knät på någon av oss. Doris tror verkligen att hon är en knähund. Och hon snarkar så högt att vi ibland har svårt att sova om nätterna.

Nu efter en hel del jobb och träning ångrar vi aldrig att vi valde att ge henne ett nytt hem. Hon är en familjemedlem som ger oss både skratt och tårar.

Tack Hundstallet för att ni finns!

Vänliga hälsningar från familjen Harrysson.

En regnig dag i september gick startskottet för mitt nya äventyr. Utanför portarna väntade tre människor som såg väldigt snälla ut. De satte på mig kopplet och vi gick en runda. Jag brydde mig inte så mycket om mina kompanjoner på promenaden, alla dofter som fyllde luften var mycket intressantare.

Några dagar senare var samma gäng tillbaks. Den här gången fick jag åka med dem hem.

Efter en lite turbulent vecka vågade jag lita på att mitt nya gäng fanns där för mig, gav mig mat och ännu bättre – gav mig mycket kärlek. Och de tre inneboende katterna, som jag tyckte var läskiga till en början, var faktiskt riktigt trevliga de med. Mitt nya liv hade börjat och det var sannerligen inte dåligt!

Jag är ute mycket och springer över ängar och hagar och leker i skogen. Kossorna här i närheten tycker jag är lite obehagliga, så de får sig en utskällning då och då.

Matte och jag tränar en massa roliga saker varje dag. Allt från sök, fot till stanna kvar. Det bästa är att jag får godis när jag gör bra saker. Min matte verkar tycka att jag är världens bästa hund och kompis.

Jag stormtrivs med mitt nya liv och med mina nya hundkompisar. Det är alltid full rulle må ni tro. Det bästa av allt? Mina nya familj tycks instämma. Jag är en ständig källa till skratt och glädje säger de. Och de tackar Hundstallet för att de fick ta hand om mig.
Tänka sig!

Jag tittar på Texas som ligger i sin korg. Det rycker lite i hans tassar och jag kan inte låta bli att undra vad han drömmer om. Ena örat vickar lite lojt fram och tillbaka. Det verkar vara en bra dröm i alla fall. Förhoppningsvis lika bra som den lite osannolika drömmen som blev sann när vi fick äran att erbjuda honom en andra chans. Att det skulle bli så var nämligen allt annat än självklart.

På många vis är nog vår historia i och för sig rätt typisk. Efter att ha sagt adjö till vår gubbhund som efter sjukdom hade fått somna in kom abstinensen efter ny hund smygande. Men vi var verkligen inte i slag att ta hand om någon ny hund. Mannen hade blivit sjukskriven i månader efter en arbetsolycka och en vurpa på snowboard hade satt mig ur spel. Så ur det perspektivet kändes ny hund avlägset. 

Men när hjärtat talar med stora bokstäver är det bäst att lyssna. Annars riskerar man att få ångra sig för alltid. Och hjärtat skrek åt oss direkt när vi vana trogna klickade oss in på Hundstallets hemsida och där möttes av Texas. Hans bild fångade oss direkt. Han var stolt, vacker, smidig, lätt, pigg och alldeles underbar. Vi läste på om honom samt vad Hundstallet sökte för typ av hem – och vi var totalt sålda. Trots de dåliga förutsättningarna bestämde vi oss för att ändå skicka in en intresseanmälan. Då hade vi ju i alla fall försökt.

Efter en tids fram och tillbaka (Hundstallet är ju inget ställe man bara går in och pekar ut en hund som man sedan kan gå ifrån med precis) så fick vi samtalet med stort S. Vi hade matchats med en hund och den hunden var Texas! Det bar av till Stockholm med det samma. 

När vi väl fick träffa honom visade det sig att han var precis så fantastisk som vi hade föreställt oss. Han kom farande ut genom dörren, sladdande på golvet med tassarna sprättande åt alla håll. Men det dröjde inte många sekunder innan han intog ett bra läge för att vi skulle komma åt att klappa honom ordentligt. Vi var lite oroliga eftersom ingen riktigt visste hur han och vår femåriga son skulle gå ihop men det tog inte ens fem minuter innan de farhågorna var som bortblåsta och sedan dess har den oron aldrig skymtat till igen. Texas har nämligen bättre hand med barn än vad vi har.

Inför första promenaden blev vi lite lätt varnade om att han kunde dra en del i kopplet i början och att det kunde hända att han gjorde utfall mot andra hundar, cyklister, joggare, bilar som låter illa och nog gärna skulle sätta tänderna i en katt om han fick chansen. Jag måste erkänna att jag var på alerten. Inte spänd men beredd. Jag var ju van vid våran gubbhund och han var både tung, stark och kunde bli aggressiv så jag var beredd på det värsta – helt i onödan. Visst drog Texas lite men han är ju så pass lätt att det inte var till något större besvär, trotts att mitt bäcken fortfarande inte var helt färdigläkt. Och jag har aldrig träffat en hund som är mer närhetstörstande. Han tryckte sig emot oss vid första bästa tillfälle. Det fanns ingen tvekan om saken, han fick följa med oss hem på prov redan samma kväll och sen dess har han varit en självklar del av familjen.

Texas är verkligen en perfekt familjemedlem för oss och jag tror att han trivs lika bra med oss som vi trivs med honom. Han hänger med glädje med på precis allt vi flänger runt på. Allt från cykelturer, spår, löpning, barmarksdrag och långpromenader till lekparkshäng, grillkvällar hos vänner, strandbesök, fisketurer i ekan, fredagsmys och filmkvällar i soffan. Jag kan knappt bärga mig till jag får se honom i snön, jag kan tänka mig att det är då han är i sitt fulla esse. När han får springa och ta ut sig ordentligt, då lyser han klarare än solen.

Visst behöver vi jobba lite med hans ”bekvämlighetszon” men i stort slutade han med utfall så fort han kände sig trygg i sin nytt hem. Att bli ensam hemma är han absolut inte särskilt förtjust i så där finns också lite att göra – som tur är har vi inte träffat en enda person som inte tycker om Texas så han är ju tacksam att ta med.

När Texas kom in till Hundstallet var han ofattbart mager. Vi fick se en bild på honom och det vänder sig i magen när jag tänker tillbaka på det. Jag vill minnas att Hundstallet sa att han vägde nitton kilo då. Idag väger han trettiotre och då skulle han må bra av något kilo muskler till. Det är alltså en skillnad på fjorton kilo! Fjorton! Det är en viktökning på något mer än fyrtiotvå procent…

Att en hund som har haft det så svårt som han faktiskt har haft det, kan vara så full av kärlek och ha en sådan aptit på livet är för mig helt obegripligt. Och helt fantastiskt! Igår kväll, när han låg på balkongen och delade på en skiva vattenmelon med Junior kunde jag inte låta bli att förundras över hur otrolig han är. Hur kan han vara så snäll och dela med sig av sin mat så villigt när han en gång i tiden fick så dåligt med mat att han låg och gnuggade på gränsen till döden? Hur är det möjligt att han kan lita på oss? Att han kan ligga där och dela med sig utan att bekymra sig om när han får mat igen. Det är den största och finaste komplimang någon någonsin kan ge oss, den villkorslösa tilliten, och vi ska göra allt vi kan för att förtjäna den så länge han lever.

En stor kram till er alla från familjen Eriksson – både de två och den fyrbenta.

Läs om när Texas och hans vän Balto kom till Hundstallet»

Efter att vår älskade gamla blandhund Kajsa fick somna in förra påsken beslutade vi att vi skulle vänta till hösten med att skaffa en ny hund. Men kort därefter hittade husse Edla på Hundstallets hemsida och en intresseanmälan skickades in.

I början av maj fick vi reda på att vi skulle få ge Edla ett nytt hem. Nu blev det brått med att få ledigt från jobb. Några dagar senare begav vi oss 55 mil söderut för att hämta Edla. Redan vid första anblicken stod det klart att Edla skulle få följa med oss tillbaks till Norrland.

Edla stormtrivs hos oss. Hon tycker mycket om att sova i sängen på natten, hon älskar att springa fritt i vår stora ingärdade tomt samt ta promenader med oss. Att få åka nedcabbat i husse och mattes amerikanare tillhör också favoriterna. I början tyckte hon det var konstigt med trappor till övervåningen men nu springer hon gladeligen upp och ned.

Tack för Edla! Hon är en underbar och glad hund.

Hälsningar från raggarhunden Edla, Lena och Christer.

Nova – Vår egna lilla smulpaj!

Efter att ha fått äran att välkomna detta kärleksfulla, livliga och nyfikna lilla energiknippe vid namn Nova till vår familj måste vi få berätta hur glada vi är i vår smulpaj!

Vi fick upp ögonen för Nova för ett år sedan när hon en dag figurerade på Hundstallets Facebooksida. Jag, matte, slängde mig på luren för att få tag i någon på Hundstallet för att höra med vad det var för sötnos som visades på bilden. Knappt 15 min senare var en träff inbokad. Vi skulle till Stockholm och få träffa Nova!

Några dagar senare packade jag och min sambo ner allt från vattenskål till halsband och koppel – vi hade redan bestämt att Nova skulle få flytta med oss hem om vi fick ta med henne. Nervöst blev vi intervjuade av Anna på Hundstallet och efter en stund kom också Nova in i rummet. Hon bestämde sig genast för att husse i familjen var favorit, och så är det än idag. Husse är helt enkelt bäst!

Nova följde med oss hem och hemma väntade två vovvar spänt på tillökningen. Vi har en äldre tik på 13 år, en hane på 8 år och en katt som är ett av Novas favoritintressen här i livet, förutom soffmys med familjen och sova i sängen som helt klart är skönare än skönast!

Jag (matte) brinner för rallylydnad och Nova är och kommer bli en klar rallystjärna. Vi har precis fått hem vår tävlingslicens så det blir nog en tävling eller två innan säsongen är slut. Viltspår är också något som vi i familjen brinner för och Nova har helt klart näsa för detta. Husse tycker också om att jogga i naturen med Nova, på mjukt underlag har de en sträcka på ca 1 mil där hon kan springa lös hela vägen. Hon älskar det och lillskruttan är i toppform!

Vi njuter varje dag av att just vi fick ta hem lilla Nova. Hon är fantastisk på alla sätt och vis och har en vilja av stål och en envishet som inte är av denna värld – vilket i stort sett innebär att: Vill hon så gör hon det och vill hon inte så gör hon det inte. Men finns det godis så gör hon vad som helst!

Nova har gjort många och stora framsteg sedan hon flyttade hem till oss och hennes tillit till människor blir bara bättre och bättre. Hon är otroligt duktig och modig och visar tydligt när det blir för mycket och idag vet hon att vi alltid hjälper henne när hon tycker det blir lite jobbigt. Hon är otroligt rolig att träna och en fantastisk tjej med mycket energi.

Vi i familjen vill passa på att tacka er på Hundstallet för ert otroliga arbete och för ett otroligt proffsigt bemötande!

Kram från Nova med familj

Efter att först vår sista old english sheepdog och sedan vår fina rottweiler somnat in stod vi för första gången på femton år utan hund. Vi stod ut några dagar. Sedan började sökandet efter en ny! Vi har alltid köpt valpar tidigare men efter att ha läst och sett flera reportage om Hundstallet tänkte vi att det kunde vara intressant och se om det fanns någon där som som behövde en andra chans och som passade in i vår familj. 

Vi kikade in på Hundstallets hemsida och det tog inte lång tid innan vår ögon föll på Flocke – en sockerbitssöt rottweiler. Vi blev nyfikna på denna hunds historia och skickade in en intresseansökan. Vi fick snabbt svar och efter några samtal och överlämnande av referenser fick vi grönt ljus att komma och träffa Flocke.

Redan på första promenaden i skogen vid Hundstallet kändes det rätt. Flocke kröp upp i min famn nästan direkt – vilket känsla! Lite kycklingkorv hjälpte förstås till. Väl tillbaka på Hundstallet blev vi intervjuade och fick själv chans att ställa frågor. Det hela mynnade ut i ett erbjudande om att ta hem Flocke en vecka på prov. 

Vi tog erbjudandet på studs. Med oss på vägen fick vi ett direktnummer till en av Flockes hundskötare. Redan efter helgen hörde vi av oss och meddelade att vi inte behövde känna efter längre. Kemin stämde till 100%. Bara dagar senare var vi åter på Hundstallet och slutförde övertagandet. Vi fick ansvaret att ge Flocke en andra chans. Vilken känsla!

På vägen hem stannade vi på McDonalds. När vi satt där i baksätet allihop och åt glass (efter att Flocke själv klättrat fram) kändes det som vi inte gjort annat.

Nu har det gått fem månader sedan vi först träffade Flocke. Det finns fortfarande en del att jobba med men han har verkligen växt in i våran familj. Det får ta den tid som krävs helt enkelt. Flocke har börjat på kurser och han hungrar verkligen efter att få lära sig mer. 

Stor eloge till alla som jobbar på och kring Hundstallet. Utan de mediareportage som gjorts om Hundstallet hade vi aldrig mött Flocke. Att vi fick den möjligheten är både vi och Flocke ytterst tacksamma för.

Hälsningar

Flockes nya familj